Foton.

Både David och David har nu fått upp lite bilder från semestern på flickr. Ni kan se dem här och här.

i väntan på en iPhone.

Det har blivit höst här i London. Blåsigt, kyligt och sommaren känns genast som en evighet bort. Har bestämt mig för att försöka hålla kvar vid sommarens hurtighet om det så är det enda som blir kvar när mörkret kryper sig på. Har precis tagit mig hem från jobbet, joggandes, och känner mig ganska så nöjd med mig själv.
Imorgon är en stor dag, då min iPhone är planerad att komma med posten, om nu allt går som det ska. Jag är fånigt exalterad och pirrig. Lite som julafton. Sen ska jag försöka att dokumentera livet mer i foton än i text här på lilla bloggen är tanken. Vi får se hur det går.

Till himlen och tillbaka.

Tillbaka i London efter en utmattande semester. Det hela började med en dag i Paris, vi hann med ett besök hos mitt gamla kontor, en massa promenerande och att umgås med Eileen. Nästa dag bar det av söderut med tåget till våra kära vänners nyrenoverade gamla hus. En hel del strul på vägen gjorde att vi inte var på plats innan festen redan hade börjat, men fick en ändå en vädigt trevlig kväll med mycket mat o vin. Några dagar senare så hoppade vi alla in i bilen och styrde mot Alperna. Det blev ett och annat stopp på vägen för att njuta av vacker utsikt och dopp i en bergssjö. Till slut kom vi fram till Pussy, lilla byn där vi spenderade de flesta av våra nätter i Alperna, någon timme innan kvällsmaten serverades.

Så var det äntligen dags för det stora äventyret. Först var vi tvugna att införskaffa de sista prylarna: pannlampa, solglasögon och mat för det kommande dygnet samt äta en riktigt stadig lunch. Det började med tre timmars promenad eller 800 meter stigning upp till fjällstationen. Ganska snabbt var vi över trädlinjen och den vackra nationalparken Vannoise bredde ut sig åt alla håll med ett otroligt rikt växt- och djurliv. Första 'marmoten' (vad vi tror på svenska är murmeldjur) vi såg på långt håll blev vi jätteexalterade över, inte insåg vi då att vi skulle ha sett ett hundratal, och några på bara några meters håll innan vi var tillbaka i civilisationen. Solen sken nästan hela vägen upp, och mina nyinköpta superbyxor visade sig vara värdelösa på att andas, men desto gladare var jag när regnskurarna plösligt dök upp.

Det blev en tidig kväll, och en natt med dålig sömn. Vi var nog alla lite för spända för morgondagens äventyr för at kunna slappna av ordentligt. Klockan kvart i fem ringde väckarklockan. Med pannlampa på huvudet gjorde vi oss snabbt i ordning och så bar det iväg för ännu 800 meter uppåt. Det tog oss en dryg timme att ta oss upp till glaciären över ett stenigt och ganska så brant parti. Lagom till vi spände på oss spikarna på fötterna och selen rund midjan så gick solen upp och pannlampan byttes mot solglasögenen. Så började vandringen över isen. Guiden var först i ledet och jag var i mitten, ihopbundna allihopa med ett långt rep. Så här i slutet av sommaren var glaciären ganska sliten och smutsig; all lös snö hade smält bort sedan länge. Detta gjorde vår vandring mycket säkrare, men jag tror det hade varit bra mycket vackrare med den kvar. Alla glaciärerna i området har, sorgligt nog, senaste 20 åren krympt rejält, och den här sommaren har gått extra hårt åt dem då det har varit mycket sol. Framåt eftermiddagen skulle hela glaciären vara täckt av 15 cm vatten, så vi hade lite bråttom att klara av vårt äventyr innan lunch. Det tog oss några timmar, och ganska så många hopp över djupa sprickor i isen, att nå toppen på berget. Första sprickorna vi kom till var ganska så läskiga att kliva över, men ganska snart började man lita på greppet som spikskorna gav, och när vi fick koll på hur långa repen var mellan oss så var det inga större problem längre.

Drygt 3200 meter över havet var vår lilla topp. Och oj vilken utsikt. Efter paus för vatten o lite mat, foton på oss alla, och mycket ååh-ande och aah-ande över utsikten så började vår långa vandring nedåt igen. 1600 meter till bilen. Halvvägs ner var det lunch och sen bestämde vi oss för att det verkade som att stigen som gick på andra sidan om dalgången var mycket vackrare än den sidan vi var på. Det blev ett litet äventyr att hitta stigen som vi hade sett på håll, och dessutom så kröp dimman på. Efter en lång vandring över diverse terräng och vattendrag så var vi tillbaka vid vår lilla bil. Benen har fortfarande inte riktigt återhämtat sig, men hjärtat långtar redan tillbaka.

Resterande tiden i alperna spenderas med att gå på promenader, äta ost, handla ost och njuta av den friska luften och den vackra utsikten. Till slut började längtan till den egna sängen och att bara vara hemma igen att smyga sig på så smått. Nu är det söndag kväll. Tillbaka till jobbet imorgon. Men ganska skönt med vardag igen ändå. Hoppas bara det inte dröjer allt för länge inan nästa äventyr.