Are you Linus or Bill?

I just happend to stumble across something very interesting. A bright idea, one of these that seems so obvious once you heard about them... The thing is FON. And yes, I want to to be a Fonero, I want to be a Linus! So as soon as I am settled in London I will order my own fon-box.

Ok, I probably have o explain it too... It is simple, you share a bit of your internet connection that you have, and in return you get access to all other foneros' internet connections. So I pay for my connection at home, but, with FON, I will be able to use it where ever I am, as long as there is another Fonero within range. Lovely! Isn't it?!

All those bright people in the world that makes my day so much easier - I love you!

Vad snackar Dolly om?

Working nine to five - what a way to make a livin' Ja, tänk, vad underbart det skulle vara! Själv så lämnade jag lägenheten vid strax efter åtta idag på morgonen, och kom nyss hem, klockan tio på kvällen. Hoppas verkligen att det snart går hål på myten om att arkitekter tjänar bra med pengar. Eller att den plötsligt skulle bli sann! Själv är jag fattig som en kyrkråtta, och jobbar klart mer är de fyrtio timmarna i veckan som sägs sägs vara 100procent. Men å andra sidan så kan jag inte tänka mig att göra något annat. Så varför klaga...

Det jag tänker klaga på dock är min fot. För några veckor sen, mer exakt sista veckan i februari - när studenterna var här, så vrickade jag min fot. Satt vid bänken på jobbet och skulle ställa mig upp. Då sov foten, rejält, så där så att jag inte kände av den alls. Och under de tre försök det tog för mig att inse att den inte gick att stå på utan bara vek sig så gjorde jag den alltså ganska illa. Men utan känsel i foten var det inte så lätt att inse. Efter en vecka blev det bättre, men senaste veckan har det blivit betydligt sämre igen... Så fattiga jag haltar till jobbet tidigt på morgonen och haltar sedan hem igen sent på kvällen. Ni kanse det framför er va! Det är bara ett huckle som saknas!

Eftersom klockan är bara barnet ska jag passa på att se en film jag har velat sett länge men inte har haft tid med...

Ha det gott!

Rumours.

R&Sie(n) are selling a piece of their work on ebay! Place a bid on rumeurs d'un fragment de ville. They are not selling it cheaply though, so the question is; Who will in ten days raise the money to support one of the most innovative and interesting architects of our times?

Subscribe me!

Yes, finally! You are now able sign up for recieving an email every time I update the blog. If you wish to do this, just enter your email adress in the box to the right and click subscribe me!

Nu ska det funka.

Japp, det hävdar den i alla fall. Det du gör för att få ett email varje gång jag har uppdaterat bloggen är alltså att skiva in din email adress i lilla rutan till höger och sen klickar ni på subscribe me! Ett nytt fönster kommer att öppnas där du bara skriver in vad som står i den lilla rutan. Och, voila, nästa gång jag uppdaterar bloggen kommer du att få ett litet email. Det ska vara spam säkert, den enda de hävdar att du behöver lita på är mig, och det hoppas jag att du gör. Jag har inga hemliga register som jag samkör, jag lovar! Dock kommer jag nog kunna se att du prenumererar på min blogg, om du inte listar ut ett sätt att vara anonym....

Test.

Ett litet test för att fa igang mailfunktionen.

Me and R&Sie(n).

For all of you that are interested in what I am actually doing at the office, or what the office is actually doing... There has been some new updates to the website recently. If you click here you will see the competition we were working on before christmas. And if you click here, you will see the building I am working on at the moment.

Vad pysslar Google med?

Ja, det kan man undra. Google känner helt enkelt inte mig så bra. Annars borde Google inse att annonser om religion inte riktigt passar. Jag håller tummarna för att de försvinner så snart som möjligt!

Skriver.

Sitter hemma och skriver på den uppsats som måste lämnas in för att få praktiken godkänd från skolan. Femton sidor ska jag få ihop, och det hela känns som ett skämt. Jag har nu dryga tre, och känner mig ganska nöjd. Uppsatsen motsvarar fyra poäng, och just nu funderar jag mest på om jag verkligen behöver de där fyra extra poängen. Men det vore väl ytterst korkat av mig att inte fixa dem. Dock ör det vansinnigt tråkigt och framförallt svårt att skriva. OCh kanske är det just därför jag borde göra det. Jag minns en gång i tiden när jag tyckte att jag var bra på att skriva, när jag tyckte det var lätt att skriva. Sen någonstans så började jag sakta men säkert inse att jag är ganska värdelös på att skriva. Det blir lätt osammanhängande och förlitar sig allt för mycket på vad som står mellan raderna. Och femton sidor är då ingen lätt match! I vanliga fall så tar jag hjäp av David, men den här gången ska jag faktiskt fixa det på egen hand. Det blir många kaffepauser och triksande mellan att knappra ner en eller två rader till... Och så försvinner min söndag i Paris....

Igår var jag tvungen att jobba. Fredag eftermiddagen förvandlades i samma ögonblick som jag tryckte på knappen render från en lugn och avslappnad fredag till en mindre mardröm. Plötsligt tyckte datorn att min modell hade för många polygoner och att den därför inte alls tänkte rendera den. Juan tyckte det var lika bra att importera in allt på nytt från Rhino, och det var alltså det som jag spenderade hela fredageftermiddagen med att göra, istället för att jobba vidare så att jag skulle kunna få igång hela filmen för en testrendering över helgen. Och därför var jag också tvungen att komma in på lördagen för at göra det jag inte gjorde på fredagen så att jag fortfarande skulle hinna med min rendering. Om allt nu går enligt planerna ska den ta dryga 30 timmar att rendera och den borde ligga och vänta på mig på måndag morgon. Sen är det bara att hoppas att den inte är katastrofalt dålig och att Francois inte har allt för många invändningar...

Trots jobb och skrivande har jag dock haft en otroligt rolig helg. I fredagskväll gick jag som vanligt till La Perle, och den här gången följde även Corentin med. Plötsligt var klockan två på natten och det var hög tid att gå hem. Tiden går fort när man har roligt sägs det, och vi hade verkligen roligt!

Igår var jag på Benoits föreläsning. Jag förstod inte så många ord, men alla de andra som var där sa att det var väldigt spännande. Han visade vad han arbetar med. Vilket verkar vara ett script eller datorprogram som intesifierar space. Otroligt intressant, och relevant för mitt exjobb. Så nu måste jag på ngt sätt försöka få reda på lite mer om det, och på engelska helst. Jag spelade in hela föreläsningen på min lilla voicetracer, så om någon är intresserad och vill höra, så är det bara att höra av sig. Efter föreläsningen gick vi, ett gäng om tretton pers, till en liten bar i närheten och åt och återgen blev det en vansinnigt rolig och trevlig kväll. Många öl, många glada miner och otroliga mängder med cous-cous. Och oj, vilken cous-cous! Som vanligt bjöd Francois, och som vanligt skämdes jag över att inte kunna betala för mig själv.... Men lovade att bjuda tillbaka dem när de kommer till London nån gång i framtiden! Senaste tiden har jag fått många uppskattande kommentarer från Francois, och det kommer att kännas i hjärtat att sluta! Dock så fortsätter vi ju sammarbetet, något som jag blir mer och mer nervös över desto närmre vi kommer...

Tja, nu är det nog dags att återgå till uppsatsen....

Bråttom. Bråttom.

Det drar ihop sig. Sist uppgiften på jobbet är att lämna efter mig en film. En liten filmsnutt som visar byggnaden. En liten fly-through. Jag hatar fly-throughs. Men det är ändå vansinnigt roligt att jobba med. Så nu om kvällarna vill jag inte gå hem. För tillfället jobbar jag mest på att få dit lite dimma och snö i början av den lilla filmen för att få det lite alperna. Och eftersom allt man ska göra i 3ds, och allt som är lite så där lagom abstrakt, sådär bara att få det att se bra ut liksom tar vansinnigt mycket med tid så börjar jag känna mig galet stressad. Fast än så länge på ett bra sätt. Sista dagarna kommer nog stressen gå över till en dålig stress, men än så länge är det bara en sån där härlig stress som gör att man vill göra mer! Så ikväll när de andra tyckte att det var dags att gå fick de i stort sett slita mig ifrån stolen. Jag ville helst stanna hela natten.

Häromdagen så fick jag en liten present av Stephanie. Det är en liten kinesisk ask, i asken sitter det två små gräshoppor i något guldigt material, och när man lyfter på locket så börjar de låta. Som två riktigt irriterande gräshoppor kan göra. En kanske tre sekunder låg truddilutt i en vansinnigt hög ton som spelas om och om igen tills man slår igen locket. Detta har nu blivit signalen, eller tja sättet att få fram att man vill något. Sitter jag tex vid klockan ett och är jättehungrig och ingen annan verkar röra på sig så öppnar man locket, och ganska snart så utbryter någon, -åh, det är nog dags för lunch! Eller så vill man fråga alla om det är någon mer som vill ha kaffe, och då är det bara att öppna locket, och sen har man allas uppmärksamhet! Det är också asken som numera ger signalen att det är dags at gå hem för dagen. Dock är ju detta lite problematiskt eftersom den står på min bänk. Så idag, när jag inte ville gå hem så traskade helt enkelt Francois bort till mig, öppnade asken, och gick sedan och tog på sig jackan. Inom tio sekunder står alla redo vid dörren, och jag sitter där, -eeh, vänta lite, jag ska bara... Till slut tröttnade de och gick och jag fick helt enkelt möta upp dem på cous-cousen (stället där vi äter lunch och samlas för en öl efter jobbet) när jag var klar!

Det här kanske inte är super-intressant att läsa om, men nånstans mellan radera vill jag nog säga att jag har kommit alla på kontoret mycket närmre sista veckorna. Och jag kommer sakna dem rejält när det är dags att åka.

Dock så fick ja häromdagen väldigt goda nyheter. Ronnie och Kim, som vi pluggade tillsammans med i Texas, är också på väg att flytta till London! Så himla roligt! Dock dröjer det till oktober, men ändå. Ronnie har tagit den studion som Francois har undervisat vid Columbus den här terminen. Lite roligt. Världen är bra liten. (en väldigt sliten klyscha, men ack så sann!)

Tja det var nog allt för den här gången. Nu ska jag krypa ner i sängen med en film som jag fick an Juan idag. Ha det gott allihopa!

More lectures.

Here is another lecture you should check out if yu are in Paris, and understand french...

Benoit Durandin has been working together with R&Sie(n) on many projects, and are at the moment co-teaching together with Francois Roche. The lecture is called High Density and is being held this saturday.

Morgon.

Soluppgång över Paris. Det är tidigt, oförskämt tididgt. Alla fall enigt min kropp som helst vill krypa ner i sängen igen. Klockan kvart över sju knackade det på dörren. Eller, från början. Igår på morgonen tog jag som vanligt en dusch, och strax efter att jag kommit ut från duschen så bankar det på dörren. –who is it? Skriker jag, och killen på andra sidan svarar- Your neighbor! Snabbt på med lite kläder, och så öppna dörren. Och där står killen som bor i lägenheten under och förklarar lite försynt att jo det är så här att när jag duschar så dropar det vatten i hans sons rum. Attans. Jag hade det på känn, men kunde det inte väntat bara några veckor till.... Så det inte längre hade varit mitt bekymmer. Alla fall, han får numret till Rudophe, som jag hyr lägenheten av. Och det var alltså han som knackade på dörren vid kvart över sju idag. Nu sitter jag här och väntar på killen som mirkulöst ska lösa problemet med att smeta lite mera fogmassa i alla skarvar ska bli färdig, så jag kan lägga mig på sängen en stund till, för att sen som vanligt stressa till jobbet i sista minuten. Det värsta är ju inte att behöva gå upp tidigt en dag, utan att om killen under vill anmäla skadan till försäkringsbolaget, så är det alltså min försäkring som det hela ska gå på. Nu kan man tycka att kvartens jobb att kleta lite fogmassa, och som killen fick 20euro för att göra inte riktigt kvalificerar för försäkringen, men vi får se vad som händer. Det är bara hålla tummarna för att killen en våning under avvaktar och ser. Det trevliga med historien är att jag nu är inbjuden på en kopp kaffe eller kanske en middag någon dag i nästa vecka. Killen i våningen under är den enda här u huset som pratar engelska, och han är en ytterst sympatisk man. Gift och med en liten, väldigt blyg, son. Han hankar sig fram som musiker, men det verkar gå sådär enligt honom själv. Och tja, det är nog allt jag vet. Han har sen första dagen vetat vad jag heter, men jag har ingen aning om hans namn... Sånt är så jobbigt!

Are you in Paris?

If you happen to be in Paris next tuesday. Check this out!

alltså, François Roche from R&Sie(n) is giving a lecture at the Ecole des Beaux Arts in Paris on the 20th of March 2007.

China.

Just talked to China on the phone, or Craig, in China. And gosh sometimes, like now, I really miss it! So, Craig, it was great talking to you! And great to get a report on the EWS state. Really really wish I had the time and money to go back and visit you all soon. It's been half a year now since I left. Time flies!

Just said to David earlier today that there are a few things I really miss about China. The yellow noodleplace with the stainless bowls are one of them! Occasionally we go for chinese for lunch here in Paris, and sometimes it's noodles. But it is just not the same thing!

Craig also reminded me that I have to write a bit in english. I feel pretty comfortable talking in english. I understand most, I can express myself pretty good. But writing. It is so hard. All the smooth twists and turns that the swedish language allows are just stiff and unnuanced (is that a word?) for me in english. So yes, I do prefer swedish. But I also want everyone of my friends wherever you are in the world to be able to follow what I am doing, and what is going on in my life. So I gonna give it a try. And if it's not the most interesting text to read, please don't judge me too hard!

Keep in touch!

the Ark.

Jag är färdig med stipendieansökningarna. Fint.
Belönade mig med att kolla runt lite på youtube, och snubblade över Ola Salo. eller the Ark, och gårdagens melodifestivalsseger. Känns lite sorgligt tycker jag. Jag minns när The Ark var nya, eller alla fall ganska nya. Första plattan. Jag älskade! Läste i tidningen att de är det enda svenska rockbandet som har lyckats slå på bredden utan att sälja sin själ. Kanske det. Men plötsligt låter det mainstream. Jag hänger inte med massor i melodifestival-sammanhang, men kan nog skriva under på att detta var den bästa vinnaren på ganska så länge. Men så satte jag på den där första plattan. Och där finns en energi och glöd, en annorlundatet, som jag inte kunde finna i The Worrying Kind. Kanske går det att skylla på en väldigt komprimerad youtube-snutt, men ändå lite besviken. Antagligen går det att skylla på att jag inte är den jag var då, då när jag älskade the Ark. eller då när jag blev kär i the Ark. Och det jag läser in nu i deras tidiga skivor är något som inte finns, mer än sentimentalitet, och drömmar. Lite som när plötsligt hela byn har upptäckt ditt smultronställe från när du var liten.
Men jag gillar starkt att de vann! Jag gillar starkt att schlager inte behöver vara schlager. Att melodifestivalen kan följa med sin samtid och utvecklas. Jag står inte längre och hoppar på ett dansgolv till Ola Salos stämma. Det är ok. Jag blir fortfarande glad och lite pirrig i magen när jag lyssnar på den där första skivan dock. (tydligen sju år sedan enligt deras hemsida) Så jag bockar och bugar för the Ark. Grattis!

Nedräkning.

Söndag morgon och snart bara två helger kvar i Paris. Det närmar sig. Idag skiner solen, i massor! Jag måste sitta inomhus och skriva på mina stipendieansökningar, och är ganska sur över detta. Men, solen skiner länge än, och det borde inte ta mig hela dagen. Frisk luft är nyttigt. Jag borde ta mig ut en sväng också.

Sidan här är fortfarande grön. Lite väl grön. Jag jobbar på det. Hatar såna här saker där allt är förinställt och sen kan man ändra vissa parametrar, men givetvis kan man aldrig ändra det man verkligen vill ändra. Som den gröna färgen. Jag och HTML är heller inte de bästa av vänner. Visst, jag fattar en del, som vart det är det står att bakgrunden är den det är, men inte hur jag ska få den att vara något annat.

Det har hela tiden kännts som att det är en evighet tills flytten till London, men igår plötsligt så insåg jag att de återstående två hela veckorna, och den sista halva komer att gå med rasande fart. Som vanligt är det mer man vill se och göra än det finns lediga dagar i kalendern. Vad hände? Vart tog februari vägen? Givetvis är jag jätteglad att det närmar sig med stormsteg. Saknar David så jag blir knäpp. Men man blir lite förundrad liksom.

Igår var jag och shoppade, i lördagshysterin vid les Halles. Det jag var på jakt efter var en diktafon (eller vad de nu heter). Till slut hittade jag det jag sökte och den billigaste som gick att koppla till datorn rånade mig på hela 70euro. De lite finare låg mellan 150 till 300euro. Jag trodde detta var forntidsteknologi och skulle kosta max en tjuga. Men nu har jag en. Det känns bra. Nu när jag pratar med min handledare under exjobbet så ska jag inte kunna tänka efteråt att -hmm, han sa något bra där, men jag kommer inte riktigt ihåg... Vilket har hänt allt för många gånger i mitt liv. Och samtidigt inte behöva sitta där som en idiot och skriva ner saker under tiden någon pratar. Känner att jag borde skaffat den här för flera år sedan, men nu är det alltså äntligen min! Ful är den dock. (Philips Voicetracer 7655) Jag förstår inte det här med prylar. Hur svårt kan det vara. Jag vill ha en sak, jag vill att den ska funka bra, och jag vill att den ska kännas behaglig att använda. Brukskonst. Det handlar inte bara om glas och fat, utan faktiskt om allt vi brukar. Varför så fort det är gjort i plast så får nån för sig att det är ok att det är vansinnigt fult. En vän sa en gång att när man nu kan välja vilka saker man omger sig med varför välja de fula? Och jag håller helt med, dock är det inte så enkelt att man faktiskt kan välja. Världen väljer det fula åt mig så många gånger!

Frukosten är uppäten och det är dags att sätta fart med allt jag behöver göra på datorn så att jag kan ge mig ut i det sköna vädret så snart som möjligt. En promenad i parken, en bok, ett café. mmm....

Äntligen.

När jag nu håller på att byta ut det temporära runtflyttandet som mitt liv har varit de senaste åren mot en fast adress, eller alla fall tills vidare fast, så kändes det också som att det var läge att lägga resedagboken på hyllan. Istället kommer ni alltså hitta mig här på stadigt.