Morgon.

Soluppgång över Paris. Det är tidigt, oförskämt tididgt. Alla fall enigt min kropp som helst vill krypa ner i sängen igen. Klockan kvart över sju knackade det på dörren. Eller, från början. Igår på morgonen tog jag som vanligt en dusch, och strax efter att jag kommit ut från duschen så bankar det på dörren. –who is it? Skriker jag, och killen på andra sidan svarar- Your neighbor! Snabbt på med lite kläder, och så öppna dörren. Och där står killen som bor i lägenheten under och förklarar lite försynt att jo det är så här att när jag duschar så dropar det vatten i hans sons rum. Attans. Jag hade det på känn, men kunde det inte väntat bara några veckor till.... Så det inte längre hade varit mitt bekymmer. Alla fall, han får numret till Rudophe, som jag hyr lägenheten av. Och det var alltså han som knackade på dörren vid kvart över sju idag. Nu sitter jag här och väntar på killen som mirkulöst ska lösa problemet med att smeta lite mera fogmassa i alla skarvar ska bli färdig, så jag kan lägga mig på sängen en stund till, för att sen som vanligt stressa till jobbet i sista minuten. Det värsta är ju inte att behöva gå upp tidigt en dag, utan att om killen under vill anmäla skadan till försäkringsbolaget, så är det alltså min försäkring som det hela ska gå på. Nu kan man tycka att kvartens jobb att kleta lite fogmassa, och som killen fick 20euro för att göra inte riktigt kvalificerar för försäkringen, men vi får se vad som händer. Det är bara hålla tummarna för att killen en våning under avvaktar och ser. Det trevliga med historien är att jag nu är inbjuden på en kopp kaffe eller kanske en middag någon dag i nästa vecka. Killen i våningen under är den enda här u huset som pratar engelska, och han är en ytterst sympatisk man. Gift och med en liten, väldigt blyg, son. Han hankar sig fram som musiker, men det verkar gå sådär enligt honom själv. Och tja, det är nog allt jag vet. Han har sen första dagen vetat vad jag heter, men jag har ingen aning om hans namn... Sånt är så jobbigt!