Sommar.

Sommarmorgon på Tomtom. Livet är allt bra.

The Glyders.

Efter en god natts sömn är jag redo att berätta lite mer om helgen. Vill ni följa det hela på en karta, så hittar ni den här.

Vi gav oss iväg tidigt tidigt på lördag morgon, och strax innan elva nådde vi Bangor på Wales norra kust. Därifrån hoppade vi på en buss till Bethesda, där vår vandring började. Tunga ryggsäckar, vattenflaskorna fulla, skorna välimpregnerade och en ungefärlig rutt utstakad framför oss. Planen var att nå Capel Curig vid lunchtid på söndagen, för att äta publunch och sen vända tillbaka längs med Carneddau. Dock så överskattade vi kraftigt hur långt vi skulle ta oss!

Första förseningen kom av att stigen vi skulle följa upp till första toppen var avstängd, och vi fick gå en omväg. En timme extra tog det oss ungefär att ta sig upp till kammen vi skulle följa, och lagom uppe så börjar blåsten att tillta och regnet börjar försiktigt att falla. Vi stannar för en snabb lunch, och så kännar vi äntligen att vi verkligen är på väg. Glyders bergskam ligger framför oss! Strax efter lunch så klarnar det upp igen, och humöret är på topp. Men det är bara lugnet innan stormen. Det dröjer inte länge innan dimman tätnar, vinden tilltar och regner vräker ner, så där lite lagom horisontellt. Vi känner oss lite lurade på utsikten, men kämpar på framåt. Sakta börjar vi inse att det är inte en chans i världen att vi kommer att ta oss så långt som vi först hade planerat innan vi behöver slå upp tältet för natten, och sakta börjar paniken stiga om hur sjutton det ska gå till att hitta en plats som är i lä nog för oss att överhuvudtaget få upp tältet. Dock har vi väderprognosen på vår sida; vädret ska klarna upp framåt kvällen. Vi kämpar oss upp på de första topparna. Strax innan vi når toppen på Mynydd Perfedd så lättar plätsligt dimman, ridån släpper och utsikten är magnifik. Vi slänger ryggsäckarna på backen och bara njuter. Men lika plötsligt som ridån gick upp så går den ner igen, och vi fortstätter uppåt i hällregnet.

Strax efter toppen så ligger dimman som tätast. Vi ser ungefär 20meter framför oss, och plötsligt så inser vi att vi inte riktigt vet vart vi ska, och att vi inte riktigt vet vart vi kom ifrån. Paus, fram med kompassen, tänka, klura, dividera, och hålla hårt i kartan så att den inte blåser bort. Så är vi strax på rätt väg igen. Det finns ett fårstaket som vi kan följa, en trygghet att hålla fast vid i dimman.

Nästa topp är betydligt högre, och betydligt brantare, klockan närmar sig sex, och det börjar kännas som att det vore bra att hitta en sovplats. Vi kämpar oss upp för Y Garn. Regnet lättar, och dimman likaså. Precis inan vi når toppen bestämmer vi oss för att svänga av neråt på bergets läsida, vi ser några sjöar längre ner som verkar vara en ypperlig plats att sova på. Det tar oss en halvtimme eller så att ta oss ner till första sjön, och här slår vi upp vårt tält. Det regnar inte längre, men allt är fuktigt. Min jacka visade sig inte riktigt klara av att motstå regnet, så jag känner mig kanska frusen. Vi värmer snabbt lite mat, hoppar i torra kläder och kryper ner i sovsäckarna. Och sover. Länge.

Vaknar vid halv tio nästa morgon. Det är fortfarande mulet, trots att prognosen lovade sol. Vi tar oss motvilligt upp och hoppar i de fuktiga kläderna. Frukost och en lång stunds studerande av kartan innan vi bestämmer oss att det är tillbaka upp några hundra meter för att nå toppen på Y Garn, och fortsätta rutten som planerat. Det är en brant och kämpig stigning uppåt, men humöret är på topp, och vädret blir bara bättre och bättre. På lördagen såg vi inte en människa uppe på bergen, och plötsligt är det fullt av dem. Det fina vädret lockar tydligen. Vi delar Y Garns topp med ett tiotal andra, och stannar inte så länge. En lång fin sluttning ner mot Hell's Kitchen, där det blir fika paus vid sjökanten. Solen skiner, och utsikten är magnifik. Så börjar vi den jobbigaste etappen. En stenig brant om 250meter upp på Glyder Fawr. Vi går några steg, vilar, går några steg, vilar. De som är ute på en dagstur och bara har en lätt liten ryggsäck på ryggen kör om oss. Det känns rejält i benen att det sitter 10kilo extra på ryggen. Men till slut är vi uppe. Slår oss ner bakom en klippa och pausar i lä från den värsta vinden. Det blåser rejält här uppe. Mina handskar är fortfraande blöta från dagen innan, och fingrarna är stelfrusna. (Måste skaffa bättre handskar!) Från Glyder Fawr bär det av mot nästa topp, Glyder Fach, det är inget djupt pass däremellan, så största utmaningen är det steniga underlaget och vinden. Glyder Fach visar sig vara en härlig samling stenar, och David ger sig glatt upp och klättra. Jag som är lite mer harig följer trumpet efter. Stigen verkar ha försvunnit, eller på något mystiskt sätt befinna sig på andra sidan toppen mot var vi är, så det är bara att klättra som gäller. Glyder Fach förvandlas sakta men säkert från otillgänliga stenar till en fin grässlänt, och nu är det bara en lång nerförsbacke ner till vår camping där vi har beslutat att slå läger för natten. Vi följer ett vattendrag ner längs med bergssidan, och det går med ganska raskt tempo. Duschen lockar, och förhoppningen om att det kan säljas kall öl. Strax innan sju är vi framme. Vi slår upp tältet, och tar en njutningsfull dusch. Så lagar vi lite mat, och kryper snart till sängs igen.

Vaknar vid åtta, solen skiner, och hela campingen skyndar för att packa ihop och komma iväg. Vi velar om vi ska gå in till Capel Curig, eller vända tillbaka mot Bethesda. Vi väljer till slut att skippa Capel Curig och vandra de 12km mot Bethesda. Vi håller oss nere i dalen. Benen är trötta och det blir kämpigare än vad jag trodde att ta sig tillbaka. Vi tar det lugnt, njuter av allt det vackra runt omkring oss. Vid tretiden kommer vi in i Bethesda, slår oss ner på ett kafe och beställer in mat och öl. Äntligen. Jag äter en full english breakfast, något som jag nog aldrig har varit sugen på förut! Men ägg och bönor var precis vad kroppen ville ha.

Så blev det buss tillbaka till Bangor och tåg till London. Hemma i lägenheten igen vid elva igår kväll. Trötta och lyckliga.