Tack.

Dagen skulle ägnats åt slappande och jakt på min mobiltelefon. Dock så frågade Duncan sent igår kväll om vi inte kunde hänga på till masterstudenternas final crit och givetvis tackade vi ja. Så istället har det varit en rejäl jobbdag. Man förstår det aldrig som student, men att sitta på andra sidan är riktigt tröttande. Det var fyra slitna människor som stapplade iväg till middag, och nu klockan elva är vi hemma. Imorgon ringer väckarklockan tidigt igen för en dag av tutorials med våra egna studenter, så sängen kallar!

Ville bara säga tack till alla er som har kommit med gratulationer! Det värmer verkligen!!! Så tack tack tack! Och sov gott!

Vi kickade rumpa.

Så håller man sakta på att landa i London igen. Sovmorgon, långsam frukost, och prat prat prat. Presentationerna kunde inte ha gått bättre på något sätt. Aldrig har jag fått så många uppmuntrande ord på en o samma dag. Som alltid är det dock de små sakerna som värmer mest. En champangeflaska som stod och väntade på oss från Hanna o Nisse, föräldrar och syskon som var på plats och nog nästan var mer nervösa än vi, gamla vänner som dök upp utan förvarning, kramar och delande av glädjen. För ett år sen pratade David o jag om exjobb, och om att vi skulle vilja göra något mer än vad som ingår i det traditionella exjobbet, att vi skulle vilja ta steget mot forskning och beröra frågeställningar som ligger djupare än ritandet av hus. Hur detta skulle gå till hade vi inte mycket koll på, men nu så här på andra sidan så lyckades vi. Jag vet inte hur det gick till riktigt, men på något sätt lyckades vi att nå det där abstrakta målet, och det är nog det jag är mest nöjd med själv. Folk har på vägen sagt att vi är modiga, eller kanske dumdristiga, och det har varit mycket tvivel på vägen. Men i måndags fick vi bekräftelsen på att det var rätt att sätta målet och att vi på något sätt har lyckats att också driva igenom det. Nu är det firande som gäller. Resten av dagen ska ägnas åt fikande, pratande, champangedrickande, matlagande, och lite mera pratande. Tack alla ni som har stöttat på vägen. Utan all uppmuntran och stöd så hade jag aldrig gått!

Sista dagen.

I natt bär det av mot Sverige o exjobbspresentationen. Dagen ägnas åt att gå igenom allt. Fixa, packa, pyssla, och slappa. Riktigt skönt. Nu ska det fikas. Håll tummarna för oss på måndag!

På väg.

Ja, då var det skickat. Postat. På väg. Egentligen hade vi bestämt oss för att posta det imorgon, men vid tolvslaget idag så ringde Duncan o sa att de hade bestämt sig för att sticka till stugan över helgen, vilket innebar att vi inte kunde skriva ut sakerna imorgon. Panik panik. Vi gav oss två timmar att få ihop de där texterna som halkat efter, och sen printa. Jim var snäll och band ihop dem, sen rusa til posten och nu sitter vi här och ska nog njuta lite av att det är frdagskväll... Klockan närmar sig fem, och magarna är mer än redo för lunch. Färdig-pajen är i ugnen, men vill inte bli varm lika snabbt som jag vill...

Strategier.

Idag har jag varit o klippt mig. Det var en verkligen välbehövligt kan man säga, med tanke på de dryga tre månaderna sen sist. Dessutom var det en väldigt skön paus i exjobbandet. Tyvärr hann de inte färga, så jag ska tillbaka en sväng till i nästa vecka. Alltihop ska alltså vara fixat tills presnetationen, och är en del av Davids strategi om att ny frilla, högklackat och snygga kläder kommer ge mig den självförtreoende-boost som behövs inför genomgången. Om det funkar återstå att se, men jag har alla fall bestämt mig för att jag ska ut o shoppa lite, dagen till ära!

Imorgon ska böckerna skickas iväg till juryn o skolan. Både David o jag sitter o skriver på texter som borde skrivits för en månad sedan, men har varit lätta att skjuta på till sista sekunden. Och nu är sista sekunden. Skriva är svårt, och inte alls så roligt. Klockan är halv tolv, och helst vill jag krypa ner i sängen. Men jag har tre sidor text att krysta fram först...

Ett första försök.

I kväll har jag gjort ett första försök till att presentera mitt projekt. Juryn bestod av David o Duncan, och precis som förväntat så var det en katastrof. Inte juryn alltså, utan min presentation. Duncan var nog, trots förvarningar, lite chokad över hur osammanhängande jag pratade om det. Men för mig var det helt enligt förväntningarna. Det är nu två veckor kvar. Jag är i stort sett färdig med allt grafiskt arbete, och jag har två veckor på mig att lista ut hur jag ska presentera det. Jag är för det mesta värdelös på att presentera. Något som Duncan har svårt att förstå med argumentet att jag inte alls är sån inför studenterna. Men allt handlar om diskussion gentemot presentation. När det handlar om diskussion så kan jag följa magkänslan, svara intuitivt och vara väldigt avslappnad. När det däremot gäller presentation så får jag hicka bara av en jury bara bestående av de två jag umgås med mest.... Plötsligt känner jag mig utsatt, ifrågasatt och tappar all tilltro på mina intuitiva svar. Det är detta jag nu har två veckor på mig att komma över. Och som sagt, det var verkligen som jag hade förväntat mig. Lika plågsamt svårt, lika nervöst, lika osammanhängande och lika många uhm, hmm, eehhh, och jag vet inte riktigt. Men också det pekade precis som förutsatt ut vad som är viktigt att jag lyckas kommunicera, och vad som är överflödig information. Den positiva delen av det hela var att det verkligen verkade på min lilla jury som att sakerna på väggen var helt klart tillräckliga, och att mitt projekt är bra nog. Så jag känner mig, trots katastrofen, mer avslappnad än innan. Två veckor av reflektion, eftertanke, hitta de stora dragen, slappna av, och lita på det jag har gjort. Borde vara helt klart görbart på två veckor!

En lista.

I mitt huvud har det under det senaste halvåret snurrat en lista. Det är en lista på allt det jag ska göra när halvåret är över, och lönen har börjat trilla in på kontot. Och med tanke på att det nu är i dagar exakt tre veckor kvar tills halvåret är över, så kändes det dags att få ner listan på pppret. Så, utan inbördes ordning....

Köpa onödiga vackra böcker.
Gå på en dyr restaurang och inte tänka på pengar.
Baka lussekatter.
Julpynta.
Gå på långa söndagspromenader.
Börja yoga igen.
Köpa presenter till David.
Titta på TV.
Kasta gamla kläder ur garderoben.
Shoppa nya kläder.
Åka till Stockholm o hälsa på er alla där.
Göra som Mia o alltid ha en flaska bubbel på kylning.
Ha färska blommor hemma.
Sova en hel dag.
Läsa Harry Potter.
Åka till London Zoo.
Gå på bio.
Gå till alla braiga tal som är på ICA, men jag aldrig har tid till.
Åka till Frankrike med David på semester.
Gå på massage.
Fika med vänner minst en gång i veckan.
Njuta av saker som tar tid.
Utforska London.

Tja, det var nog allt för tillfället, det kommer säkert utökas under de närmsta veckorna, efter hand som jag kommer ihåg allt jag någon gång tänkt att det ska jag göra när exjobbet är fixat...

Good, Fast, Cheap.

PANIK.

Trots en lite seg förmiddag så har jag haft en riktigt produktiv dag idag. En av alla att göra sakerna har kunnats kryssas av från listan, så nu firar jag med knäckebröd o en kopp te! Sist jag var i Paris, och handlade ost o vin, som jag brukar, upptäckte jag att affären jag var i hade en liten svensk hylla. Så förutom de franska måste ha sakerna så fick jag också med mig knäckebröd hem. Njutning. Tyvärr glömde jag hadla favorit-teet när jag var i affären idag på morgonen, så nu får jag nöja mig med andrahandsvalet... Ja, det som har prickats av på listan är en liten minifilm om trettio sekunder som visar hur projektet är tänkt att evolvera. Jag är nöjd. Nu ska resten av kvällen ägnas åt att lista ut den bakomliggande algortihmen, det som vi påbörjade med Rupert när vi träffade honom. Min oproduktiva förmiddag ägnades åt att surfa igenom alla tidigare exjobb som ligger uppe på lth’s hemsida. Och faktiskt, så kännner jag mig lite lugnad. Det har trots allt varit, och är, lite nervöst att inte göra exjobbet i skolan, och se vad alla andra gör. Visserligen har det tvingat mig att ta mer egna beslut, och faktiskt följa det jag tror på. Men visst är man lite nervös att det ska vara helt out there...

Insåg just att det endast är två veckors effektiv tid kvar!

Panik! Panik! Panik! Panik! Panik....

Dags att jobba....

Fredagkväll.

Trodde jag skulle få massor gjort idag, men plötsligt var klockan tre och då ringde en av studenterna, som jag hade lovat (och förträngt) en tutorial. Pojkarna var upptagna med annat, så jag blev ensam. Två timmar senare gick jag upp o kollade till dem i studion, och vi kom in på att diskutera skolan, och upplägget. Fyra timmar senare var David o jag hemma igen, lite mat, tända ljus, och plötsligt så kom fredagskväll-tröttheten över mig. Nu är klockan nio, och det har alltså inte hänt något sen mitt på dagen. Sitter återigen och knåpar med ett script. Det borde vara väldigt enkelt, men när hjärnan inte är i sitt logiska mode så är scriptande inte så självklart som det annars kan verka. Imorgon är det genomgångar med studenterna hela dagen och inbokad barrunda med dem på kvällen. Tiden springer verkligen iväg alldeles för fort. Det är tre veckor kvar nu... Tror jag ska stupa i säng, och gå upp riktigt tidigt imorgon istället!

Kickar.

Gårdagen började med rejäl panik. Biljetten till Loughborough var med elva tåget, vilket innebar att vi skulle lämna lägenheten vid tio, jag behövde alltså vara i studion o skriva ut lite grejer vid nio. Så långt gick allt efter planen. Men sen strulade givetvis utskrivningen, vi kom inte iväg förrän tjugo över. Raskt tempo till tunnelbanan. Kom fram till tågstationen och där står en vakt och säger att det är strejk idag. Jaha. Vadå strejk. Vad menar ni? Kan jag inte åka? Jag har ju ett möte... Men det är bara ett företag som strejkar och det går att åka med de andra företagen. På samma biljett, dock inte till samma ställe. Lite telefonsamtal med Rupert o det bestäms att vi möts i Nottingham i stället. En o en halv timmes resa blir två o en halv, inklusive en halvtimmes paus i Grantham. En timme från London, och plötsligt är man rejält på landet. E nliten brittisk tegelstad med vidrig fish n chips, vilket blev vår lunch. Och det var nog sista gången, hoppas jag, som jag behövde äta detta.

Alla fall, vi träffade Rupert, satte oss ner på ett cafe o diskuterade emerging behaviors, foam, termites, rapid prototyping, och framtid i tre o en halv timme. Och oj vilken kick det var! Det var tur att David var med för jag har lite svårt att hänga med i alla fysiska termer ibland... Rent konkret så fick jag en oerhörd hjälp i att reda ut den bakomliggande algoritmen i mitt projekt. Det är helt klart den jag behöver fokusera på fram till genomgången. Men när väl den är på plats så kommer nog allt vara solklart! Roligt var att Rupert verkade tycka att det jag gör är riktigt intressant! Så även om arkitektvärlden i stort har svårt att se relevansen så finns det ingenjörer som gör det, vilket känns lite betryggande! Skulle vara väldigt spännande att fortsätta ett samarbete med Rupert på ett eller annat sätt i framtiden. Det är verkligen människor som han, med den positiva inställningen, tron på att vi kan göra underverk, och tron på att framtiden är en bättre plats som jag vill jobba med!

Tack.

Tack Marcus, för upplysningarna om hur mycket ditt hem väger! Jag har beslutat mig för att approximera vikten till 2000kg per rum, det kan verka mycket, en med tanke på att en hel del rum snarare är storleken av ett mindre konstorlandskap så tror jag att jag är ganska så nära den egentliga vikten. Sen är det en sådär 5000 rum, så det väger en del mitt kära projekt... Dock räcker det ändå inte riktigt till för att vara så tungt som det behöver, men det får jag tänka på en annan dag!

Tolvslag.

Halloween och tolvslag. Och jag sitter framför datorn och jobbar. David kom precis med te och en crumpet. Eftersom det är onsdag har vi tillbringat dagen på skolan. Vilket verkligen är dagar jag gillar! Vi missade dock tåget på vägen hem, och sen hamnade vi på omvägar kring vinbaren på hörnet. Mycket trevligt. Det är länge sen vi hade en sån där riktig diskuterar-kväll med Duncan, så det var roligt att åter hojta i munnen på varandra o hoppa upp o ner av iver i debatten för att kommentera, utmana och se vad som händer härnäst. Det är verkligen de momenten som är de bästa som finns!

I går var handledaren i stan. Dock innebar det inte att det blev ett möte om mitt projekt i slutändan på grund av tidsbrist. Jag har alla fall anmält mig till slutpresentationen och allt rullar på. Lite nervöst, men det finns inte så mycket jag kan göra för tillfället mer än att jobba häcken av mig tills dess, och hoppas på det bästa. Det blev ju alla fall en föreläsning, och det gav mig en kick att höra 'tänket'. På tåget på vägen tillbaka från skolan började vi snacka med några spanska studenter från andra London-skolor. Det slutade med att vi gick till en bar i närheten av Charing Cross och tog ett glas vin. Super trevligt. Som ni kanske har förstått så har ju vårt sociala liv varit lite lidande på sistone, så det var riktigt roligt att prata med helt främmande, men väldigt trevliga männsikor med samma intressen!

Imorgon är det en tur upp till Loughborough som gäller för David o mig för att träffa Rupert igen. Ska bli riktigt spännande! Och det är på grund av detta som jag nu sitter vid datorn o jobbar. Igår när jag skulle skriva ut så hade plötsligt färg-plottern pajat, vilket nu gör att jag måste göra om allt till A4 format för att få med mig saker o ting i färg till Rupert. men det borde strax vara fixat, och sen ska jag stupa i säng!

Sov gott!