Vi kickade rumpa.

Så håller man sakta på att landa i London igen. Sovmorgon, långsam frukost, och prat prat prat. Presentationerna kunde inte ha gått bättre på något sätt. Aldrig har jag fått så många uppmuntrande ord på en o samma dag. Som alltid är det dock de små sakerna som värmer mest. En champangeflaska som stod och väntade på oss från Hanna o Nisse, föräldrar och syskon som var på plats och nog nästan var mer nervösa än vi, gamla vänner som dök upp utan förvarning, kramar och delande av glädjen. För ett år sen pratade David o jag om exjobb, och om att vi skulle vilja göra något mer än vad som ingår i det traditionella exjobbet, att vi skulle vilja ta steget mot forskning och beröra frågeställningar som ligger djupare än ritandet av hus. Hur detta skulle gå till hade vi inte mycket koll på, men nu så här på andra sidan så lyckades vi. Jag vet inte hur det gick till riktigt, men på något sätt lyckades vi att nå det där abstrakta målet, och det är nog det jag är mest nöjd med själv. Folk har på vägen sagt att vi är modiga, eller kanske dumdristiga, och det har varit mycket tvivel på vägen. Men i måndags fick vi bekräftelsen på att det var rätt att sätta målet och att vi på något sätt har lyckats att också driva igenom det. Nu är det firande som gäller. Resten av dagen ska ägnas åt fikande, pratande, champangedrickande, matlagande, och lite mera pratande. Tack alla ni som har stöttat på vägen. Utan all uppmuntran och stöd så hade jag aldrig gått!