Bråttom. Bråttom.

Det drar ihop sig. Sist uppgiften på jobbet är att lämna efter mig en film. En liten filmsnutt som visar byggnaden. En liten fly-through. Jag hatar fly-throughs. Men det är ändå vansinnigt roligt att jobba med. Så nu om kvällarna vill jag inte gå hem. För tillfället jobbar jag mest på att få dit lite dimma och snö i början av den lilla filmen för att få det lite alperna. Och eftersom allt man ska göra i 3ds, och allt som är lite så där lagom abstrakt, sådär bara att få det att se bra ut liksom tar vansinnigt mycket med tid så börjar jag känna mig galet stressad. Fast än så länge på ett bra sätt. Sista dagarna kommer nog stressen gå över till en dålig stress, men än så länge är det bara en sån där härlig stress som gör att man vill göra mer! Så ikväll när de andra tyckte att det var dags att gå fick de i stort sett slita mig ifrån stolen. Jag ville helst stanna hela natten.

Häromdagen så fick jag en liten present av Stephanie. Det är en liten kinesisk ask, i asken sitter det två små gräshoppor i något guldigt material, och när man lyfter på locket så börjar de låta. Som två riktigt irriterande gräshoppor kan göra. En kanske tre sekunder låg truddilutt i en vansinnigt hög ton som spelas om och om igen tills man slår igen locket. Detta har nu blivit signalen, eller tja sättet att få fram att man vill något. Sitter jag tex vid klockan ett och är jättehungrig och ingen annan verkar röra på sig så öppnar man locket, och ganska snart så utbryter någon, -åh, det är nog dags för lunch! Eller så vill man fråga alla om det är någon mer som vill ha kaffe, och då är det bara att öppna locket, och sen har man allas uppmärksamhet! Det är också asken som numera ger signalen att det är dags at gå hem för dagen. Dock är ju detta lite problematiskt eftersom den står på min bänk. Så idag, när jag inte ville gå hem så traskade helt enkelt Francois bort till mig, öppnade asken, och gick sedan och tog på sig jackan. Inom tio sekunder står alla redo vid dörren, och jag sitter där, -eeh, vänta lite, jag ska bara... Till slut tröttnade de och gick och jag fick helt enkelt möta upp dem på cous-cousen (stället där vi äter lunch och samlas för en öl efter jobbet) när jag var klar!

Det här kanske inte är super-intressant att läsa om, men nånstans mellan radera vill jag nog säga att jag har kommit alla på kontoret mycket närmre sista veckorna. Och jag kommer sakna dem rejält när det är dags att åka.

Dock så fick ja häromdagen väldigt goda nyheter. Ronnie och Kim, som vi pluggade tillsammans med i Texas, är också på väg att flytta till London! Så himla roligt! Dock dröjer det till oktober, men ändå. Ronnie har tagit den studion som Francois har undervisat vid Columbus den här terminen. Lite roligt. Världen är bra liten. (en väldigt sliten klyscha, men ack så sann!)

Tja det var nog allt för den här gången. Nu ska jag krypa ner i sängen med en film som jag fick an Juan idag. Ha det gott allihopa!