the Ark.

Jag är färdig med stipendieansökningarna. Fint.
Belönade mig med att kolla runt lite på youtube, och snubblade över Ola Salo. eller the Ark, och gårdagens melodifestivalsseger. Känns lite sorgligt tycker jag. Jag minns när The Ark var nya, eller alla fall ganska nya. Första plattan. Jag älskade! Läste i tidningen att de är det enda svenska rockbandet som har lyckats slå på bredden utan att sälja sin själ. Kanske det. Men plötsligt låter det mainstream. Jag hänger inte med massor i melodifestival-sammanhang, men kan nog skriva under på att detta var den bästa vinnaren på ganska så länge. Men så satte jag på den där första plattan. Och där finns en energi och glöd, en annorlundatet, som jag inte kunde finna i The Worrying Kind. Kanske går det att skylla på en väldigt komprimerad youtube-snutt, men ändå lite besviken. Antagligen går det att skylla på att jag inte är den jag var då, då när jag älskade the Ark. eller då när jag blev kär i the Ark. Och det jag läser in nu i deras tidiga skivor är något som inte finns, mer än sentimentalitet, och drömmar. Lite som när plötsligt hela byn har upptäckt ditt smultronställe från när du var liten.
Men jag gillar starkt att de vann! Jag gillar starkt att schlager inte behöver vara schlager. Att melodifestivalen kan följa med sin samtid och utvecklas. Jag står inte längre och hoppar på ett dansgolv till Ola Salos stämma. Det är ok. Jag blir fortfarande glad och lite pirrig i magen när jag lyssnar på den där första skivan dock. (tydligen sju år sedan enligt deras hemsida) Så jag bockar och bugar för the Ark. Grattis!