Framtid.

Senaste dagarna har saker skrivits på papper med traditionell penna. Så nu för jag över till datorn, och den elektroniska världen.

Så var det då dags. Sitter på tågstationen. Har fått allting genom tullen, från lägenheten, ner för trapporna. London. Ny stad. Nya möjligheter. David. Och ett liv tillsammans. Efter sex månader är det nu äntligen dags att bo ihop igen. Det blev ett oväntat odramatiskt avsked från Paris och vännerna här. Men det dröjer ju inte länge innan jag är tillbaka. Eller som chefen sa 'du är en i familjen nu, så det är ingen fara, vi ses strax igen!' Tänk att min hjälte skulle säga till mig att jag var en i familjen. Halvåret har passerat. Jag kommer ut som en annan männsika, en annan arkitekt. Tankarna har förändrats. Konkretiserats. Förtydligats. Det känns bra. Allt känns jättebra. Jag har samlat på mig och samlat på mig och nu är det äntligen dags. Nu är det stora steget att hitta ett sätt att uttrycka mig på. Men jag har hjälp på vägen. Massor av hjälp. Tillsammans ska vi gå igenom en interessant resa. Jag ser fram emot det! Jag ser fram emot London. Jag ser fram emot ett liv med David. Och jag ser äntligen fram emot att sätta igång med exjobbet.