Press o krav.

Jag har alltid funnit mig själv bekväm i situationer där jag inte riktigt vet vad det kommer att sluta. Ovisshet har aldrig stört mig. Jag har kunnat ge mig in i saker som har varit dimmiga och suddiga och litat på att allt kommer att klarna så småningom. Den här gången har jag dock lyckats pressa upp kraven på mig själv till ofantliga proportioner, och plötsligt är glädjen i att söka totalt borta. Jag vill veta. Verkligen ingen bra position i början av ett examensarbete, men jag vet inte hur jag ska lyckas få ner alla de prestationskrav jag har lagt på mina egna axlar. I stället för att som i vanliga fall vara så där lagom tunga, så att de sätter lite hälsosam press, ger lite energi, får mig att gå igång och vara kreativ så är de den här gången paralyserande, och jag sitter mest och stirrar rakt ut I luften och har panik över att jag inte gör det där fantastiska arbetet som jag drömmer om. Och tiden går, och pressen ökar. Och jag är paralyserad.

Många säger till mig att sluta fokusera på september, inse att det kommer ta ett år, och slappna av. Men utan ett enda litet ruttet stipendie så har jag inte råd att lägga ett år. Och att hafsa ihop något för att bli klar kommer jag hata mig själv för att ha gjort i efterhand. Detta är tillfället jag har att positionera mig, att utveckla mig själv på egen hand, att hitta vad jag tror på. Att då hafsa känns ju löjligt.

Och så undrar man hur svårt det kan vara att släppa taget lite, se vad som händer, och njuta av resan. Det brukar ju vara så enkelt. Men den här gången är det omöjligt. Kankse är det september som är alldeles för nära, kanske är det bara mina ofantliga krav på mig själv. Antagligen är det båda.