Asplund och världen.

Man stoltserar just nu med att ha en av världens största arkitekturtävlingar pågåendes i Sverige. För er som har missat det så räcker Asplund värlsdberömda bibliotek inte längre till, och en tillbyggnad krävs. Över 1100 förslag har kommit in. Fantastiskt. Kan ni tänka er, över 1100 grupper av männsikor har slagit sig ner och verkligen försökt göra något bra för Stockholm, för arkitekturen, för Sverige. Och så har då juryn vaskat fram sex förslag. Och vad kan man säga... Besvikelse. Jag tvivlar inte en sekund på att det bland dessa 1100 förslag fanns magnifika tankar, fantastiska lösningar och intelligenta frågeställningar. Vad pysslar då juryn med? Vilka är de? Man kan läsa på svd’s hemsida att av de elva medlemmarna är sju svenskar. Av de fyra övriga medlemmarna kommer den mest långväga ifrån från London. Var det inte nån som sa att detta var en internationell tävling? Till och med en av världes största? Hmmm... Sverige har ju inte direkt utmärkt sig på sista tiden (läs ca 50 åren) med att ha en stark arkitekturscen. Vad vi ser uppföras är bra kvalite, javisst, men ytterst homogent, intetsägande och förutsägbart. Är det då inte läge, när man nu har en tävling av dessa gigantiska mått, att också kalla in jurymedlemmar av gigantiska mått. Många är de arkitekter man träffar på runt om i världen som pratar vördnadsfullt om Stockholm, och dess stadsbibliotek. Jag tror bestämt att en utomståendes öga kan se på saker från en ny infallsvinkel, hitta fräscha angreppssätt, och ruska om lite i det (ledsen att behöva säga det men) tråkiga arkitektursverige. Så sammanfattningsvis är jag besviken. Man pratar mycket om gemenskap, om utbyte, om kunskap som kan stäcka sig över gränser, om att hjälpas åt, om att vara del av, men vad gör man. Men när det är dags för att behandla ett världsarv då stänger man in sig, säger att vi klarar oss faktiskt bäst på egen hand. Resultatet kan vi se på http://www.arkitekt.se/asplund.